Bergsmännen i våra gener

En bergsman var en självständig bonde och järnproducent med egen mark och egen skog.

Med stöd för privilegiebreven från 1300-talet gav man bergsmännen rätt att utnyttja gruvorna under bestämda villkor och dit hörde att betala en del av produktionen i skatt. Samtidigt slapp bergsmännen annan skatt. Områden med bergshantering fick sin egen lagstiftning som delvis starkt skiljde sig från landskapslagarna, dit hörde "täktekarlsrätten", man hade rätt att fritt röja, odla och bygga på mark i närheten av gruvan och sedan lämna den i arv. Den gamla bergsmanskulturen var ett kooperativt system för bergsbruk och masugnsdrift som inrättats redan under medeltid. Det kunde vara flera byar som gick samman och byggde en hytta. Det blev så att bergsmännen bröt järnmalm och drev masugnar och producerade tackjärn

Längre tillbaka, på min mormor Tildas mormors släktgren återfinns nästan uteslutande bergsmän som verkade i Söderbärke. Den äldsta är Petter Barkander som föddes i Söderbärke 1663 eller 1664. Petters far var kyrkoherden Johannes Petri Noraemontanus som var född i Norberg 1626. Johannes Petri gick allmänt under benämningen Herr Hans, han hette också frän början Hans Persson. Under skoltiden kallade han sig för Sundius efter födelsebyn men i samband med prästvigningen 1654 kallar han sig för Noraemontanus. De sista åren under skoltiden biträdde han kyrkoherden i Dingtuna, Jeremias Fleckeboensis. Där fick han många tillfällen att träffa kyrkoherdens dotter, Sigrid. Hon blev hans första hustru.

Direkt efter prästvigningen fick han en tjänst som adjunkt i Nora. Två år senare, i mars 1656 gifte han sig med Sigrid. Den första maj samma år fick han kaplantjänsten i Söderbärke. Herr Hans och Sigrid Jeremiedotter fick tillsammans barn, åtminstone tre. Dottern Sigrid Normontana är den enda som man vet blev gift.

Sitt farsarv efter sin far Per i Sundbo sålde Herr Hans 1665, men köpte samtidigt 1/4 bergsmanshemman i Västerby, Söderbärke med tillhörande hytta. Herr Hans blev änkling när barnen var små. Det är inte klarlagt exakt när men antagligen någon gång i början av 1660-talet. Det var inte bra för honom att bli ensam, så när den 10 år yngre Maria Notman kom i hans väg gifte han sig med henne.

Maria var född i Södermanland 1636. Hennes far var Jacob Notman. Han och hans bror Nicolaus hade bland många andra kommit till Sverige från Aachen i Tyskland. De var koppar- och mässingsmakare och kalvinister. De hade drabbats så hårt av den katolska motreformationen, att deras väl sammanhållna gillen inte längre fick köpa den koppar som de behövde för sin yrkesutövning.

Som kalvinister utövade de Calvins lära, vilken grundar sig på att Gamla testamentet ska vara kyrkans och vardagslivets lag. Kalvinismen förespråkar sträng disciplin, arbetsamhet, sparsamhet och asketisk livsföring. Det var en lära som framför allt tilltalade städernas borgare, strävsamma arbetare och köpmän som ville förbättra sin ställning i samhället.

Namnet Notman var en tysk retuschering av namnet Notermans som är ett flamländskt namn och härstammar från provinsen Limburg som sträcker sig från Belgien till Holland. Notermans-släkten är väl utredd och en man från Nederländerna har skrivit en bok om släkten ända ner till 1400-talet. Boken finns tyvärr endast på holländska.

Bröderna Notman verkade här i Sverige i den nya mässingsindustrin, som var ett svenskt intresse att driva fram. Skultuna i Västmanland, Harg och Vellinge i Södermanland är platser de arbetade på. Den ene av bröderna, Niclas Notman, tycks ha varit en lugnt övervägande person men rätt hårdför, medan Jacob Notman var mera påstridig än besinningsfull. En långvarig processfejd ändade i hans personliga ruin.

Jacobs dotter Maria, umgicks med Chatarina Kleen, dotter till konstrike mästaren Petter Kleen från Brabant i Holland och gift med Herman Tor Smede (namnet kom senare att ändras till Tersmeden) på Larsbo Bruk. Antagligen var det därför Maira kom i kontakt med Herr Hans. De gifte sig och fick fyra barn. Petter, eller Pehr, som förde vår släktgren vidare var äldst, Anna ett år yngre gifte sig med en smed i Gunnilbo, Giert Jernström. Anna dog i barnsäng 32 år gammal. Herman gick ett par år i skola i Västerås, fick sedan anställning hos Lars Robsahm, son till Christian Robsahm på Malingsbo bruk. Herman flyttade efter Lars till Norge 1696. Herman avled där 1705 i en ålder av 37 år. Johan var yngst och han gick i lära hos Botvid skräddare i Söderbärke. 1696 fick han bördsbrev från häradsrätten för att bli gesäll. Alla barnen i andra äktenskapet kallade sig för Barkander.

Pastoratet i Söderbärke blev ledigt 1666. Församlingen försökte förgäves få Herr Hans till kyrkoherde. Västanfors försök 1667 att få honom till kaplan misslyckades också, eftersom Domkapitlet misstänkte att tanken var, att han sedan skulle bli kyrkoherde i Norberg.

När Söderbärke på nytt blev ledigt, begärde församlingen honom åter igen och mycket bestämt. Domkapitlet verkade motsträvigt men fick till sist ge vika. Tillträdet fördröjdes dock av att företrädarens änka utöver tjänsteåret fick två nådår, varför han mot 1/4 av lönen fick sitta som vicepastor fram till 1677-05-01 då han tillträdde tjänsten som kyrkoherde. Strax därefter tycktes han sakna krafter både för tjänsten och sin vidlyftiga hushållning, varför han begärde en adjunkt, som hade förstånd och vilja att biträda i båda delar. Han blev sjuk och sängliggande ett helt år. Han lät sig bäras till kyrkan för att predika. Han avled på valborgsmässoafton 1680.

Maria ansökte om två nådår och bodde sedan i Västerby fram till sin död 1690.

Petter som var i 25-årsåldern löste ut sina syskon ur gården och hyttan i Västerby. Han titulerade sig bergsman. Han var gift med Brita Olsdotter från Tolvsbo. De fick fyra barn. Petter avled 1725 och äldste sonen Hans Persson Barkander tog över hyttan.

Brita Olsdotter var änka i 25 år innan hon avled, 83 år gammal. Hon skulle ha levt längre om hon inte brännt sig på ugen så svårt att hon avled av febern som uppstod. I dödboken hade prästen skrivit att hon hade lärt sig att läsa sina kristendomsstycken både innan- och utantill. Hon hade inte haft den bästa sämjan med sina barn sedan de hade blivit vuxna. Så länge som hon levde i kärlek tillsammans med sina barn var hon dem väl tillräckt, var det uttryckt. Hon lät kalla till sig Predikoämbetet och fick sin "kristliga beredelse" innan hon avled den 4 juni 1749, "begrofs uti sin salig mans fäders grav i kyrkan", stod det antecknat i dödboken.

Sonen Hans Persson Barkander föddes 1687 och vid dopet av honom var både kyrkoherden och länsmannen med fruar närvarande. Hans gifte sig med Carin Halvardsdotter och de fick tillsammans åtminstone tre söner. Sonen Olof lade bort namnet Barkander helt. Han kallade sig kort och gott Olof Hansson. Han var likväl bergsman i Västerby och gift med en bergsmansdotter från Sörbo, Brita Andersdotter. Hennes farfar Lars Hansson är begravd inne i Söderbärke kyrka i korsgången norr ut.

Olof och Britas dotter Brita Olsdotter gifte sig med Per Andersson från Sporberget och han tog över hyttan i Västerby.

Fortsättning följer....klicka här »

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

bergslagsanor.com